So sayeth Otis

Kommer ni ihåg att jag jamade för en tid om Ledaren Otis och hans budskap? Och även berättade att katten Otis inte var helt kry, han kände att det snart var dags att tassa över Bron… Till min och mångas sorg, vi som uppskattar bloggen Cult of Otis och dess budskap, är det tungt att nu veta att den vackra tabbyn Otis lämnat sin kära familj…. Hans lärjunge broder Oliver berättar: ”With one last kiss on the forehead, and a whispered goodbye from the Guardians, Leader Otis let go. Bathed in sunlight He departed this world, surrounded by the love and gratitude of those fortunate enough to have shared His life.” *sniff*

Men Otis har lämnat ett viktigt Budskap – och jag tror att hans vilja är att detta Budskap sprids! Jag har själv läst det gång på gång och tagit till djupet av mitt hjärta. Därför citerar jag det här i sin helhet, i djupaste respekt och beundran:

My Final Message

My Disciples,
If you are reading this, I have departed. Let us first just acknowledge the weight of that. Our journey together was not nearly as long as I hoped it would be, but please know that it has been an honor to have met so many wonderful people, furred and non-furred, and to have shared the trials and triumphs of My life with you.

I know that during My long convalescence many of you were hoping and praying for a miracle to happen that would save My life, and it may seem like that miracle didn’t happen. But I need you to understand something. That miracle did happen. It did happen, and it did save My life, but it happened at the beginning, not the end.

The miracle that saved My life happened seven years ago when two humans looked out into their yard and saw a desperate, starving kitten looking back at them. They didn’t know who I was or where I had come from. They didn’t know what potential lay within Me, or the cat that I could become. They only knew that I needed their help. The miracle happened when they made the choice to rescue Me.

Had the Guardians not made that one, simple choice, I might have slipped into The Shadows forever. I would not have experienced seven blissful years filled with love and happiness in their care. I would never have met The Brothers, or Thomas, or Mama Cat. You would not know Me, or even know that I ever existed. There would be no Cult of Otis because there would be no Otis. In My darkest hour I needed a miracle and I got it, and the life I lived afterward was better than I could have ever imagined.

As all lives must, My life has come to an end. I know that, due to My young age, My end may seem tragically premature, but a life should be judged by its quality, not its length. I had a rich, full life, and all of you helped make it even more so. For that you have My everlasting gratitude.

But now I must finally say it, My Disciples, the hardest word of all.
Goodbye.

Although My spirit has departed, a part of Me will remain. When you look out into the world without walls and see a cat in need looking back at you, I will be there by your side. You will feel My soft breath on your cheek and My purrs of encouragement in your ear. Listen closely, and through the purrs you will hear My final commandment come to you in a whisper:

Be the miracle.

So Sayeth Otis
otis-thanks
Det var fullständigt tyst i KattHimlen, när Pärleporten sakta öppnades för att välkomna en mycket Speciell Katt… SkaparKatten och alla ÄnglaKatterna spann en stilla hymn och spanade nedåt RegnbågsBron, där den väntade katten kom vandrande med lugna och trygga steg. Det var Ledaren Otis, men nu en helad och stark Otis, som trädde genom Grinden. Alla katter reste sig och de jamade “MjauHurra!”
Men SkaparKatten sänkte sitt huvud i vördnad och bugade djupt för honom:
“Otis, du har varit en trogen katt, en god Ledare för dina Lärjungar, och ditt uppdrag är nu fullgjort till varje del.  Vi är alla hedrade att få dela den Eviga Friden med dig! Och  Ditt namn skall från och med nu vara “Sankte Otis”! Det är fullbordat!”

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia

6 reaktioner till “So sayeth Otis”

  1. en tår trillar ner för min kind och jag ser på mina små som så tryggt ligger där på sängen och sover
    på min pepsi som jag var tvungen att låta gå över regnbågen efter bara 2 år,livet där ute hade satt för djupa spår.så fina ord som gjorda för honom,mät inte livet i längd utan i kvalite…och hans liv började faktiskt när han kom till mig,en högt älskad kisse.
    det andra livet väljer jag att inte tänka på,så många år där ute ensam har jag fått höra i efterhand
    skruttan den lille magra ungen som plötsligt var där på min balkong och bad om hjälp..
    leon den utslänge som jag tog hand om..

    jag önskar alla dessa små där ute i kylan skulle uppleva samma mirakel som dom gjorde
    att komma till rätt ställe med en människa som väljer att inte titta bort bara
    att du eller jag ser kan innebära skillnaden på liv och död,det kan väl inte vara så svårt att välja att hjälpa?

    kram och nosbuffar från oss,matte sari,leon med änglakatten pepsi

    1. Mjau, vi är så tacksamma, vi som är inne i värmen, för var och en av er goda människor som väljer att inte titta bort, som ingriper, och öppnar era hjärtan och era dörrar till hem för en hemlös! Och som Otis säger: Det är inte längden på ett liv som är det viktigaste… Ibland möter vi stackars katter som får bara två dagar i värme och trygghet, innan deras sargade kroppar ger upp – men å dessa blommande glödande dygn av kärlek, de är obetalbara! De är oändliga! De är värda all möda och tårar!
      Tack alla katthjälpare för att ni finns! TassKram Wikki

  2. så fint…. Just det att vi inte ska mäta kvalitet i tid, utan i just i kvalitet. ser på min älskade lille Arne just nu, han är ju 14 år och har lite svaga njurar. Hann börjar bli lite gaggig emellanåt, rent ut sagt. Hans päls är inte så glänsande som den en gång varit och han är kinkig med maten. Småstörig om natten. Jag är beredd. Hade han inte kommit till just oss i dag, exakt för 14 år sen, så hade hans liv slutat väldigt illa som utkastad fyramånaders kattunge. Så jag tänker inte plåga honom med en massa grejer om han blir väldigt dålig. En katt som haft ett gott liv förtjänar ett gott slut, m a o en god död. Hur hårt det än låter.

    1. Mjau, vi katter visar ofta så bra när vi nått vårt mål och är mätta på dagar, låt oss gå till SkaparKatten då. Men trösta oss gärna på vägen, för det är inte lätt alltid… Men att vara gaggig och raggig, det är bara naturlig ålder, och det kan man få ha! Heja Arne! TassKram Wikki

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *