Olika sätt att nå en skyggis?!

Branden på katthemmet Kompis har fått mig att fundera på det här med hur man bäst når en skygg katt – om det finns alternativa vägar?! Och hur beprövade är de?

Det vanliga receptet på att få skyggisar trygga är på många håll att placera ut dem i jourhem, där de får en trygg social familjekatt ”som förebild”, de hanteras med varsamhet utan att närkontakten med människor stressas på dem och får ”komma fram” i sin egen takt, eller att de har ett ”varsamt socialiseringsprogram” med kontaktträning med klappensel, människor i rummet och tricks med godis och mat för att få dem att förstå att det finns människor man inte behöver vara rädd för. Denna försiktiga träningsform tar som regel mycket tid, långsamt vinner man kattens förtroende – men vissa katter förblir skygga och håller sig undan, deras rädsla-spärr släpper inte.

sickanochpengla

”Från skyggis till kelgris” beskriver Jenny på Kompis att svartvita katten Pengla utvecklats till, och berättar vidare: ”Innan branden var Pengla skygg, inte så konstigt med tanke på att hon förmodligen föddes utomhus och tillbringade sitt första år kring en ladugård. Pengla var en dem som sprang till skogs i samband med branden men efter några veckor satt hon i en av fällorna. Glädjen var total! Den första tiden fick hon sitta i en stor bur för att Maritha och veterinären skulle se att hon var okej. Pengla var med andra ord tvungen att stå ut med att Maritha pysslade med henne varje dag. Hon hade inget val. När Maritha messade mig för några veckor och berättade att hon klappade Pengla höll på jag att sätta middagen i halsen. I dag är det Pengla som söker kontakt med Lotta, Maritha, Lena och Katarina. Oj, vad hon tycker om att gosa och buffa. Det är fantastiskt. Det här bevisar att skygga katter kan bli tama.”

penglablirklappad

Pengla är inte det första fallet av skygg katt som faktiskt på mycket kort tid accepterat och relaterat till människor, just på grund av att katthemspersonalen varit tvungna att hantera henne både noga och regelbundet i ett begränsat utrymme där hon inte kunnat komma undan. Också på ”mitt” katthem i Örebro har vi sett samma effekt – jätteskygga katter som t ex blivit sjuka och krävt regelbunden medicinering eller annan hantering, eller jourhem som bott i liten lägenhet och där en skygg katt inte haft så många ställen att gömma sig på och mer eller mindre ”blivit tvungen” att vara nära människor…

Det får mig att fundera om vi som jobbar med skyggisar ibland gör fel genom att låta dem ”förbli” skygga bara genom vårt mänskliga perspektiv? Att vi tycker synd om dem, inte vill tränga oss på, skrämma eller pressa dem?! Vi låter dem bo under sängen, bakom soffan, uppe i bokhyllan, och – om vi har tur – kommer de fram och kikar på oss ibland. Medans katterna själva inte tycker särskilt synd om sig, de bara är allmänt avvaktande, kanske rentav i brist på annat!!?

liv5

Min bestämda uppfattning är dock att 98 % av alla katter går att socialisera utan att det är särskilt plågsamt för dem – skygga katter måste inte avlivas ”därför att Länsstyrelsen anser det inte vara förenligt med djurskyddslagstiftningen att fånga in och tvinga mycket skygga och förvildade katter att sitta i förvar”…

Problemet är återigen att både lagtolkare hos Länsstyrelserna och andra avlivningsförespråkare läser in någon sorts förmänskligat ”Tycka synd om”-syndrom i att tidigare fria katter tvingas till ”förvaring” och humankontakt. Och glömmer att katterna själva faktiskt är DJUR som inte alls ens resonerar i dessa banor. Många av katterna är fullt till freds med att få mat och värme, och vill inte sätta sin tass ute ens om alla dörrar står öppna. Att de sedan inte är klapp- och hanterbara i någon större utsträckning – ja för katterna själva är det inget som helst problem!

Visst finns det skygga katter som är och förblir fullständigt avvisande till mänsklig kontakt. En del luttrade av misshandel eller vanvård, andra helt enkelt aldrig fostrade eller vana vid det från första början. Desssa katter kan ändå få bra liv som lagårds- eller stallkatter, där de kan leva i en periferi till människor, och ändå ha tillgång till mat, skydd och vid behov vård.

isolde_kattakuten1

Men kanske många skyggisar skulle bli tama fortare om de, som Pengla ovan, utsätts för en mer tvingande närkontakt med snälla människor? Skulle skyggisarna på våra katthem fortare socialiseras med ett mer konkret hanterande, dagligen? Vilka erfarenheter har du?

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia

10 reaktioner till “Olika sätt att nå en skyggis?!”

  1. Hej

    Jättebra analys. Jag tror helt på den aktiva metoden att hantera skyggisar. Jag har ett tiotal f d skyggisar i mitt hem, och samtliga har jag ”tvingat” till olika grejor, tex att bli klappade, sitta i knä, rengöra deras öron osv och alla är helt orädda numera. De gjorde initialt lite motstånd men när de märkte att det inte var farligt så släppte de motståndet.

    1. Tack för det berömmet! *buff* Jag kan inte annat än iaktta vad som ju exemplen omkring oss visar – när en skiyggis väl kapitulerat och övergett sin rädsla blir det snabbt helt underbara katter!
      TassKram Wikki

    1. Mjau, det är sant – stress får det aldrig bli – men närhet och mjukhet och vänlighet… samt massor av hantering, det fungerar. ”Softly, softly, catch a shadow!” som Dora sa i Follyfoot.
      NosPuss Wikki

  2. Jag hamnade först hos ett jourhem där det fanns människor och andra katter, men där ingen riktigt hade tid med mig. Sen kom jag till min familj där jag bor nu, då fick jag en ’storebror’ som var väldigt överbeskyddande mot mig och visade mig hur man gjorde och tvättade mig fastän jag var iallafall ett år. Sen bar mina människor mig mycket, men korta stunder, jag fick hoppa ner när jag sprattlade. Och gosade och pratade med gullig röst, och sakta men säkert så blev jag en riktig gosegris som knappt kan vänta på att matte och husse ska vakna på morgonen så jag kan få ordentligt med gos, ja såmycket att jag tillochmed dreglar lite!

    1. Med andra ord har du nu hittat dina egna riktigt dina människor… Dregla lite på dessa underbara personer från mig också!
      NosPuss Wikki

  3. För många år sedan fick vi in en liten ladugårdskatt här. Hon ville bara äta och smyga ut igen. Hon var så söt.
    Lasse bestämde sig för att nu skall vi gulla och så blev det.
    Han trängde in henne i ett hörn och fick fatt i henne. Vi har kort från den dagen då hon sitter i hans knä.
    Smulan som hon fick heta var aldrig mera rädd. Det var hon som resten av sitt kattliv såg till att matte alltid hade plattfrisyr= sov ovanför mig på kudden.
    saknar henne än i dag fast det är många år sedan vi fick avliva henne pga. Ljuvertumörer som börjat att sprida sig till lungorna.
    Nu har jag en annan liten fröken – Signe Ledström. Hittekatt som fortsätter Smulans frisörsjobb.
    O ni underbara katter.

    Puss på nosen.

    Nalle

    1. Mjau, ibland måste man hjälpa en liten räddis handgripligen att fatta att människor kan vara riktigt mysiga…
      TassKram Wikki

  4. Ännu ett bra inlägg Wikki :-D. Håller med Xantippa, bra analys!!! Vi katter är ju givetvis individer, precis som människorna, det finns inte en metod som passar alla, man får skicka ut morrhåren lite extra långt och prova sig fram till vad som kan hjälpa varje liten kise bäst och INTE GE UPP!

    Får vi här igenom också skicka en liten nospuss till Nalle för hon verkar så rar och mysig =^:^= (det har vi kommit fram till genom att vi har sett hennes kommentarer på lite olika bloggar och på hennes fina hemsida).

    Nospuss på dig också rara Wikki, så klart!

    1. Mjau, vi är alla individer, och behöver olika slags kärlek, men kärlek av något slag behöver alla!
      Och mjau det håller jag med om, Nalle är en toppentjej med massor av kattkärlek. Och så gör hon helt superfina saker, och är en generös person med massor av värme. Vi storgillar Nalle…
      NosPuss Wikki

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *