Att ha betydelse…

En framgångsrik och välkänd företagare hade sedan några år tillbaka sitt fina kontor mitt emot ett ganska slitet katthem i en stadsdel i en svensk storstad. Han kunde inte undgå att se den ström av människor som dagligen kom till eller gick från katthemmet, ofta med kattburar innehållande katter i alla upptänkliga färger, former och skick.

Eftersom han var en skickligt kalkylerande  affärsman så kunde han inte missa att de människor som passerade med katterna ofta föreföll vara personer som inte hörde hemma i de högre löneskikten, och noterade också att verksamheten tydligen inte var lönsam nog för att höja skicket eller standarden på huset som katthemmet låg i.

I lokaltidningen såg han en dag en annons där katthemmet inbjöd till öppet hus för besökare, och i tanken att han ju faktiskt kanske kunde gå dit och ge dem några tips som kunde förbättra deras lönsamhet – för han tyckte ju faktiskt rätt bra om katter – stegade företagaren över gatan och in på katthemmet.

Först gick han bara runt och tittade på alla de vackra och – trots de sorgliga bakgrundhistorier som många av dem hade i sina presentationer – välmående katterna, och läste en liten broschyr där allt stod om adoption av katter. Längst bak stod det vad katterna kostade, och det framgick tydligt att det var ett under om verksamheten alls gick ihop…

Några personer var där för att hämta en katt, och han hörde den katthemsansvariga säga ”Tack för att ni adopterat missan här. Nu kan en annan behövande katt få hennes plats!”. När de återstående besökarna gått kunde han äntligen gå fram till henne och prata om sitt ärende. Men så såg han hur sorgsen hennes min var, och hans storslagna lönsamhetsplaner sjönk undan för den enda relevanta frågan ”Hur är det fatt?!”

Av hennes blick och en kort stund av tystnad förstod han att hon visste precis vem han var. Men det bekom henne inte, utan hon började med lugn röst berätta om hur hennes hjärta darrade vid varje kattadoption: ”Därför att vi har bara räddat en enda! Och det är så många kvar…. I vårt land finns över etthundratusen hemlösa katter, och det finns inte katthem nog att ta hand om dem alla. Bara här i vår stad finns över tusen katter som ingen människa vill kännas vid, och många av dem lider svårt. Så när vi har räddat en, då sätter vi all kraft till att rädda nästa och nästa och nästa. Det tar tid, kostar pengar och energi, och det tar aldrig slut. Det kommer hela tiden nya katter, ur alla sorters elände, och som behöver räddas. Och vi gör allt vi kan för att rädda dem!” Hon plockade varsamt upp en liten mager svart katt från golvet, den hade tufsiga öron och ganska tydliga ärr kring nosen. Katten lade sig tyst spinnande tillrätta i hennes knä och blev klappad.

Det gick upp för affärsmannen att här var en liten varelse som det kanske inte skulle gå att sälja för särskilt stora pengar oavsett hur fina finansplaner han hade tänkt ut. Här fanns ingen som ville bli berömd eller karriärcoachad. Här fanns ingen business som kunde uppgraderas till att ens förbättra husets utsida eller höja lönen för personalen, som dessutom visade sig jobba helt gratis. För alla resurser gick åt till att från en ständig ström av hemlösa och hjälpbehövande katter rädda så många man kunde.

Förvånad över att någon lade så mycket tid, möda och alla insatser på något så hopplöst frågade mannen ”Men om det finns tusentals hemlösa katter, inte bara här i stan utan också alla andra städer, vad är det då för vits med att du sliter här och bara kan ta hand om några få av dem?  Vad i all världen har det för betydelse?!”

Då lyfte kvinnan upp den luggslitna katten och höll upp den framför honom och svarade: ”Jo… För när man tittar den här magra övergivna katten i ögonen, den tufsiga kattkraken som följt en över  parkeringens asfalt, förbi sopstationen, förbi barnens lekplats och tvättstugan, förbi alla grannhusen och fram till porten, så läser man frågan i dess blick: ”Ser du mig?” Och fast händerna värker av varukassarna man burit på, och fast man har lovat sig själv att inte släpa hem en stackare till, så sätter man sig ner på huk, sträcker fram handen och lockar ”Ja, jag ser dig, jag ser dig…. Kom!”… och sen skymmer tårarna blicken när man känner den knotiga magra kroppen, den klibbigt stickiga smutsiga pälsen och alla sår, skråmor och fästingar, alla ärr och bulor – men ändå får man en förhoppningsfull och varsam buff av en riven liten nos som tigger ”Fortsätt se mig, snälla?”  —  ”

”Och inte för ett ögonblick tvekar man då – för det har ALL betydelse… för just DEN HÄR katten…”

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki