Lilla Brima, alla våra människor som fått träffa dig på Örebro katthem sörjer så att din smärta inte längre gick att lindra eller läka! Det gör lika ont i hjärtat att ta beslutet om att du idag skulle få tassa över Bron som det gjort i din värkande rygg – men som alltid är det ett viktigt ansvar som katthemsmänniskor har att se var gränsen går för ett värdigt liv… Under en lång period prövades alla tänkbara mediciner, tidvis mådde du riktigt bra, men så kom värken tillbaka. Du var bra på att dölja den, som alla katter har för vana, och du avskydde att få medicin. Nu släpper vi dig fri på SkaparKattens grönaste ängar och vet att du aldrig har ont mer! Tack för att vi fått vara med om dig!
Sida vid sida med SkaparKatten står han, reslig som ett eldrött lejon, vid Pärleporten och väntar – Mezzopotamius, katthemmets okrönta konung. När Brima skymtar på väg uppför Bron går han fram och möter henne med en mild buff på pannan, sluter så upp vid hennes sida och eskorterar henne ända genom PärlePorten och in i Katternas Himmel, och precis som i gamla tider är han en liten kattas trygga stöd.
”Brima” säger SkaparKatten spinnande, ”Du har gett kärlek till många människor och många katter – nu skall du få vila fridfullt, du är hel nu. Här finns en särskild plats för dig och du har många här som väntar på dig alldeles speciellt för att…” En rad svartvita och röda katter, alla väldigt typiska ”Vretstorpare”, och andra saknade katthemsvänner omringar plötsligt Brima med ivriga jam och det blir ett intensivt nosbuffande, pannknuffande och kindstrykande! SkaparKatten behöver inte avsluta meningen: Att ”stångas” med sina vänner har nämligen alltid varit det bästa Brima vet!!!
SkaparKatten ser leende på den lyckliga flocken och viskar: ”Det är fullbordat.”
