En skygg gammal kattdam smyger just denna morgon blygt över Bron. Hon är tydligt svartvitt tecknad, men lyckas ändå hålla sig snudd på osynlig. Andrea är en skygg skyggis. En av katterna som finns, men knappt märks. Så som andra än matte sett – eller snarare ”inte sett!” henne.
Hos matte har Andrea varit trygg – fått finnas i periferin, men ofta varit nära, på sitt sätt. Och det bästa av allt har varit FRIHETEN, ett öppet hem med öppna dörrar där hon kunnat komma och gå med stolt svans… och en egen vrå att krypa in i, sedd och tillgodosedd av en matte med respekt för hennes egensinne: Att få vara där, men ändå för sig själv.
Den sista dagen tog Andrea sina återstående krafter och gick ut. Matte såg henne gå, svag och vacklande, och tänkte ”Nu ser jag henne aldrig mer!” – väl medveten om att gamla skygga katter gärna går undan för att dö, när deras slitna kroppar inte orkar mer. Andrea hade inte ont, men hon insåg att det fanns bara en sak kvar att göra: Att få ta adjö…
Andrea märkte förvånad att hon varken hade tassarna i marken eller rörde sig – men ändå kom hon precis dit hon ville: Till det där fina musstället vid dungen, till solvarma slänten i backkanten, till smygvägen under buskarna, och till utkiksstället vid stora stenen, där bara den tålmodigaste katten stannade och många fler platser – alla hennes ställen. Stora milda mjuka tassar bar henne i en långsam vandring från plats till plats, det var SkaparKatten som bar henne, spinnande av kärlek, så som bara den största av alla kan! Andrea sade tack och farväl till alla sina ställen. Och när de kom till stora stenen, så lade sig Andrea ned och suckade ”Här vill jag somna in! Här…” och hennes huvud sjönk ned på de snövita små nätta tassarna. SkaparKatten lade sig intill Andrea och slickade henne ömt. ”Är du riktigt säker på det? Vila en stund och fundera!”
Långt borta hördes mattes röst när hon ropade in alla katter för kvällen som alltid. Hon ropade länge på Andrea med sorg i rösten, men Andrea hörde inte, hon sov tungt och utmattat. SkaparKatten lade sin väldiga svans runt henne, vakade och höll henne varm hela natten.
När morgonen kom kände Andrea sig lite starkare. Hon förstod också att det fanns en viktig sak kvar att göra, och hon visste nu vad det var: Hon skulle tillbaka hem till matte! Inte gick det väl att gå utan matte? Alldeles själv, med bestämda steg gick Andrea hela vägen hem, utan att tveka. Hon märkte inte ens alla de änglakatter som slöt upp runt henne – hon travade bara målmedvetet vidare till den lilla röda stugan, och satte sig och jamade vid dörren med hög och stark röst: ”Mjau matte, jag vill in till dig! Jag vill vara hos dig!” Och matte öppnade dörren.
Den sista natten sov Andrea mycket hos matte. Hon spann och spann, som aldrig förr, och lät sig smekas. Hennes gamla trötta kolonikattskropp tog emot värmen och kärleken, och Andrea njöt, helt utan att vara rädd. Det var så här det skulle vara. De nätta tassarna trampade svagt och så slog hon ut sina vita vingar…
SkaparKatten spinner: ”Det är fullbordat!”
Tack Wikki! Så fint berättat om en gammal och älskad katta.
Hon fick flera långa goda och lyckliga år – mer än vad många kolonikatter får….
NosPuss Wikki
Åh, fina Adrea. Vi sitter alla här med tårar i ögonen och ser framför oss hur hon vandrar iväg. Men hon fick i alla fall ta farväl.
Hon var lycklig som kunde välja sin väg… in i det sista! Cirka 16-17 år är en hög ålder på en f d kolonikatt! NosPuss Wikki
Så fint… Tänker på min egen gamla katta som gick bort förra året. Klok som en uggla var hon o vek inte från min sida de sista två månaderna, som om hon visste …
Mjau, många av oss katter vet – fast vi säger inget, för vi vill inte göra våra människor ledsna… Men vi är inte heller rädda för att möta SkaparKatten! NosPuss Wikki
Åh vad sorgligt, men ändå så fint. Andrea förstod att hennes matte älskade henne precis som hon var och vi tror att matte förstod att Andrea älskade henne tillbaka. Så borde alla katter få ha det, inte bara till slut utan ALLTID.
*tårvåta nosar*
Mjau alla Andreas mattes katter vet om den kärleken. De ger tillbaka i rikt mått! ♥ NosPuss Wikki
Stackars husse! NosPuss Wikki
Åh, så fint du skildrar Andreas sista tid här på jorden! Både matte och vi blir berörda.
Tasskramar
Mozart & Vincent
Mjau – Andrea hade det bra med katters mått mätt. Många skulle tycka att en skyggis liv skulle vara fattigt – men så är det inte. Andrea var lycklig på sitt sätt. NosPuss Wikki
Blir djupt rörd & berörd i ♥
/Blöta Nospussar av tårar!
Mjau, våra sista vandringar är starka skildringar… NosPuss Wikki
Det var det allra vackraste du har skrivit, Wikki! ♥
Lilla Andrea och stackars ledsna matte… 🙁
Måste genast gå och pussa mina tre katter…
Mjau, det gäller att passa på medan man har sina kära – både människor och missar – nära! Puss puss! TassKram Wikki
Som vanligt så rinner tårarna….Ser Andrea framför mig, hur hon säger adjö till sina ställen, hur hon kommer hem och ropar på Matte…hur kärleken flödar mellan dem…just på deras eget sätt. Tack för att vi fick vara med på sista vandringen. Kram Matte och de andra kissarna…och till dig Wikki och dina mattar och hussar.
Mjau, vi vet ju hur tufft liv Andrea haft – men hon fick fyra goda år hos sin matte och det är värt mycket! Tack! TassKram Wikki
Du är fantastisk Wikki. Det riktigt känns att Andrea har fått ro nu hos Skaparkatten.
Mjau, Andrea tassade Hem. Som det ska vara. NosPuss *sniff* Wikki
Du skriver så fint, så rörande och inkännande att vi får tårar i ögonen trots att vi inte kände Andrea. Ingen kan beskriva en ”gammal och älskad kattas” vandring över regnbågsbron som du, Wikki. Tack för att du bryr dig om – och bryr dig om så många!
Kramar och tassklappar
Å vad rörd jag blir över denna kommentar! Tack Frasse och Gunilla för att NI hedrar mig med den! *ödmjuk bugning*
NosPuss Wikki
Tack till er alla som kommenterat.. Det rör i mitt hjärta….Andrea får på något sätt vara en hjärtebild för dessa katter, som många tycker skall få somna in bra mycket tidigare än alla andra. Men hon hade det gott. Ibland var vi väl inte överens och hon fräste i åt mig. Ibland kunde man klia henne mellan öronen och jag såg hur hon njöt. Hon tittade fram med sitt huvud och undrande såg på mig om det var matdags. Nu när jag ger de andra katterna mat, så väntar jag på att hennes ansikte ska titta fram….Det gör det inte. Men hennes själ har dröjt sig kvar….
Mjau, du vet ju hur det är: Något litet av oss stannar alltid kvar! *tröstbuff* NosPuss Wikki