Wikkis lästips en bra kattbok!

”Det här var en katt som hade haft ett hem men förlorat det. Han visste vad det ville säga att vara innekatt och någons älskling. Han ville bli klappad. Hans historia kändes välbekant.” skriver Doris Lessing, Nobelpristagaren, i sin berättelse om katten Rufus.

Kan ni gissa att jag som katt känner igen mig? Jag vet inte vad ett Nobelpris är, men det måste vara ungefär som en klapp eller en godisbelöning.

Citat ur boken:

”När man sitter nära en katt man känner väl och lägger handen på honom i ett försök att anpassa sig till hans livsrytm, som är så olik vår, händer det att han lyfter på huvudet och hälsar på en med ett mjukt ljud som skiljer sig från alla hans andra ljud och är en bekräftelse på att man försöker träda in i hans värld.”

”Om en fisk är vattnets rörelse förkroppsligad, gestaltad, så är katten ett diagram och ett mönster för ogripbar luft. ”

”En sådan lyx en katt är! Ögonblicken av oväntad glädje under dagen, närheten till det vilda, den lena pälsen mot handflatan, värmen när man vaknar en kall natt, elegansen och charmen även hos en vanlig bondkatt. En katt går genom rummet och i den där smidiga gången ser man en leopard eller till och med en panter…”

cats1

Det är Gråa katten, den oförlikneligt sköna prinsesskatten, som nästan spräcker ett äktenskap därför att hon vill sova tätt intill mannen men som visar sig vara en riktigt eländig mor.
Det är Svarta katten som inte bara är svart utan ”kvintessensen av svart katt, en katt från Underjorden” och som överuppfostrar sina ungar. Hur Doris bestämmer sig för att rädda livet på den Svarta katten som får en svår sjukdom och på katters vis bestämmer sig för att dö. Matte vill något annat och i dessa båda starka viljors kamp mellan uppgivenhet och den mänskliga livsviljan slutar med att på stela tassar går den Svarta katten försiktigt ut i det nyfödda livet.
Det är den sjuka, illa tilltygade Rufus som efter lång tids hemlöshet är så tacksam för att tas till nåder som innekatt att han överröstar alla samtal med sitt spinnande.
Det är Charles som representerar den vetenskapliga intelligensen, som är nyfiken på allt, på vad människorna i familjen gör, på dem som kommer och hälsar på, och framförallt på husets tekniska utrustning: han går bakom radion för att undersöka om han kan se vad han hör.
Det är El Magnifico, den svartvite katten som så fort han kommit till världen vacklade upp från filten, ut på golvet, fram till sin matmors ben, uppför benet, armen, axeln, in under hennes haka där han kurade ihop och började spinna. Och som får leva de sista åren av sitt liv på bara tre ben.

Säga vad man vill, det är nåt visst med svart-vita katter!

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *