Prasslande höstmörker

Jag låg och sov min allra bästa skönhetssömn när matte kom och stökade runt i köket. Först glodde jag surt på henne och gäspade, innan jag vände ryggen till för att visa mitt missnöje. Då nämde hon det bästa jag vet. Vi ska gå ut på promenad. Jag har inte fått gå ut alls idag, för att det har regnat och blåst ute och mina människor har varit inne. Men nu hade det tydligen slutat regna, så nu ska vi gå ut.

Jag sprang runt matte hela vägen till hallen och pep, för att visa att hon hade alldeles rätt i att vi skulle gå ut. Det var då jag upptäckte att husse och vår gäst inte flyttat sig ur soffan eller från golvet. Jag sprang fram till vår besökare (matte säger att hon heter Gabby) och ställde mig mellan henne och TVn och uttryckte mina protester över att hon inte var klar att gå ännu. Hon mumlade bara åt mig. Det är ett tecken på en dåligt dresserad människa. Jag tycker litet synd om hennes katter, för jag har känt på lukten att hon har minst en, men hon kanske är snällare mot dem. Hon och matte var ju ändå uppe ganska sent igår.

_42

Det här är jag, Wikki.

Men eftersom de allihopa vet att jag är viktigast i hela världen följde de självklart med mig till hallen, där matte redan hade tagit fram kopplet och väntade på mig. Det är litet jobbigt att ta på det, en massa krångel med spännen och så, brukar bita litet i dem som protest, men jag är inte allvarlig, för jag vet ju att jag får komma ut så fort det är klart.

Sedan var det full fart nedför trappan, matte bad mig sakta ner, för att annars skulle hon snubbla, men nu är det ut som gäller. Inte tänker jag vänta på att hon ska släpa sig ner. Fast vid dörren tog det ju stopp, kan inte öppna den själv, vilket är tur, säger matte, eftersom jag rymt en gång redan.

När vi kom ut var det fortfarande kallt och blött, men så skönt. Det fläktade i pälsen, och oj, vad många spännande dofter det blåste omkring. Jag smög runt på gräset och nosade på alla buskar och träd. Grannens katt Lakrits måste ha vart ute förut, kände hans lukt utanför hans port. Jag tycker han är väldigt söt, men han är nog litet blyg för mig, för att han brukar springa iväg. Sen finns ju Kalle förstås, han ser ut som en minipuma, men han får inte komma ut till mig, har bara sett honom genom fönstret.

Vi gick hela vägen bort till skogsdungen och jag fick smyga omkring bland träden. Jag klättrade till och med upp i ett, men matte lyfte ner mig igen innan jag hann komma så högt. Prasslade runt bland löven ett tag innan jag i full fart rusade hemåt igen. Gissa om matte fick springa för att hinna med.

Sen visade jag hur duktig jag var genom att gå upp för trappen och in alldeles själv. Jag brukar inte göra det, men det är mest för att protestera mot att jag inte vill in igen. Fast nu vet jag att om jag går in snällt och står still medans matte tar av selen får jag godis sen.

Gäsp, vad trött man blir av att vara ute. Ska nog gå och lägga mig på kökssoffan och sova ett tag. Lagom tills matte och husse går och lägger sig. Då är det nog dags att kliva upp igen.

Tass på er

//Wikki

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia

1 reaktion till “Prasslande höstmörker”

Lämna ett svar till Miss Lovlie Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *