Ibland händer det man inte vill skall hända, och man mister en liten katt fastän man kämpat så för att rädda den…. och då finns det tårar nog att fylla ett hav!
Stora matte berättar:
”För kattmamma Nellie var utgången instinktivt given redan igår, när hon i födselsmärtornas panik råkade bita sin första lilla unge illa. Hon brydde sig inte om den. Det var bara vi människor som så förtvivlat gärna vill rädda dess liv! I synnerhet Nellies matte Helena och Livbojens hjärtevarma Sara… Så hela natten vaktade Sara den lille – gav små droppar kattungemjölk och värmde en vetekudde så han inte skulle frysa, viskade tusen mjuka små ord i hans öra… Sara gjorde ett fantastiskt försök… Och hon lånade ut sin nyckel så att jag kunde gå dit under dagen när hon jobbade för att titta till de små.
Men när jag kom dit var det alldeles alldeles tyst och stilla, och jag gick med försiktiga steg uppför trappan till den fina kattvinden där Nellie och ungarna fanns. Och luften runtom mig susade av kattänglavingar!!
Han var så stilla, den lille, han andades knappt. Nellies återstående två ungar hade hittat sina spenar och fick nu mjölk och värme hos sin spinnande lurviga mamma. Jag värmde hans vetekudde ordentligt och lade honom nära Nellie, som bara nosade lite, och så återgick till sina levande barn. Och kattänglarna i luften susade som vindklockor och skimrade i luften kring honom. Eller var det bara tårarna i mina ögon?
Nu är han i alla fall en av dem, kattänglarna. Kärleksfulla Sara gjorde allt för att hålla dig kvar och var hos dig in i det sista. Förlåt, lilla kisse, att vi inte hann rädda dig!
Men just för sådana som dig ska vi fortsätta att rädda andra katter, och försöka lära alla människor att fatta att detta är vad som kan hända om man inte tar hand om sina katter ordentligt, och kastrerar dem i tid!”
Och i SkaparKattens famn vilar den lille nu och har inte ont, fryser inte, hungrar inte. Änglakatterna spinner för honom, vaggar honom ömt och viskar: Det är fullbordat!
