Jubileum: Mitt inlägg nr 5000!!!

Detta känns helt otroligt, och det pirrar i tassarna! Vad ni läser just nu, kära vänner, är mitt 5000:e inlägg här på Wikki-bloggen! Jag måste ju säga att det kräver en hel del ansvar att då använda detta jubileumsinlägg till något mycket mycket Viktigt!

Och då finns det ju bara en sak att säga:
”Stöd Ditt Lokala Katthem!!!”

Runtom oss finns så otroligt många hemlösa katter, och nu är också årstiden då det föds kattungar i mängder! Så kika in på ditt närmaste katthems hemsida och se vad du kan göra! *kurr*

Som jubileumsrepris ska jag berätta historien om mattes första ”jourkatt” Zam:

Det var den där natten när den första rejäla snön kom… i slutet av november 2004, som matte träffade sin första jourkatt. (Fast det visste hon inte då!) Så här vacker ser han ut:

Mjau, det var en kylig november då det kom en stilig svart kattpojke till gården på landet där matte bodde (Det som är vårat Landet nu.). Kissen var så svulten att t o m när den enhornade råbocken kom för att få sin havre, sprang den svarta katten dit och letade också efter något att äta. Magen var masksvälld och han var ganska ”hankattsrepig” också.

Matte tyckte att han såg enSAM ut, så han fick namnet Zam. Hemma hos matte på den tiden fanns redan fyra katter som tyvärr Zam inte blev accepterad av, trots många och ihärdiga försök. Som tur var så var november-december ganska milt och Zam fick ut vinterbonat varmt uthus med kattanpassad dörr att bo i, och ordentligt med mat och kel varje dag.
I en månad skötte matte om Zam och kramade honom och gav honom godsaker, tills katthemmet kunde ta emot honom.  En kväll fick Zam t o m pizza!  Gissa om han åt! Och han älskade att bli kliad under hakan, på kinderna och bakom öronen. Zam spann väldigt högljutt!!! Zam skötte sig väldigt exemplariskt också – inte en enda gång kissade han inne, eller bråkade med de andra katterna. Han var nöjd bara att få ha sitt varma kryp-in i uthuset.
Och bara två dagar före julafton, när Zam skulle få flytta till katthemmet, och katt-transporten togs fram; minsann, en förtjust katt klev genast in i den! ”Ska jag få resa till min nya Familj nu?!”
Å vad matte grät när hon skulle skiljas från Zam på katthemmet. Men Zam, han snosade runt i sitt bås, kollade sitt lilla katthus, smakade maten, lade sig tillrätta på den rena fina dynan och började spinna så att det ekade i hela lokalen, som om han ville säga ”Tack matte men nu klarar jag mig!” och han såg väldigt belåten ut!
Några veckor senare berättade veterinären (Den snälla som matte tog mig till vaccinering hos) att hon varit på katthemmet och kastrerat och ID-märkt en mycket fin katt vid namn Zam, som redan var adopterad till ett nytt hem på en gård (där hon visste att han skulle få det bra.) och matte önskade i sitt hjärta: ”Zam lycka till!”

Så var det, när en av många katter fick hjälp att hitta hem och trygghet! Du kan säkert finna något sätt att hjälpa till, du också! Gör det idag!   ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki