Han heter Oscar

…och han bekräftar allt jag vet om katters känsla för livets gränser och vandringen vi alla varelser måste göra mellan livet och döden:

Ett artikeltips från Puma leder mig till katten Oscar (Tack Puma!) och jag fastnar rörd och fascinerad i ett artikelsök om honom, vars liv på ”Steere House Nursing Home”, 3 våningen, på ett äldreboende för människor i livets slutskede, är mycket speciellt och har resulterat i en bok som just kommit ut:

Boken ”Making Rounds with Oscar” av medicine professor David Dosa.

För Oscar har de senaste åren gjort ett mycket speciellt avtryck i människornas hjärtan – han är katten som förvarnar när någon av de ofta mycket sjuka och svaga äldre på boendet är på väg att dö!

Så här skriver David Dosa om en episod:

”Making his way back up the hallway, Oscar arrives at Room 313. The door is open, and he proceeds inside. Mrs. K. is resting peacefully in her bed, her breathing steady but shallow. She is surrounded by photographs of her grandchildren and one from her wedding day. Despite these keepsakes, she is alone. Oscar jumps onto her bed and again sniffs the air. He pauses to consider the situation, and then turns around twice before curling up beside Mrs. K.

One hour passes. Oscar waits. A nurse walks into the room to check on her patient. She pauses to note Oscar’s presence. Concerned, she hurriedly leaves the room and returns to her desk. She grabs Mrs. K.’s chart off the medical-records rack and begins to make phone calls.

Within a half hour the family starts to arrive. Chairs are brought into the room, where the relatives begin their vigil. The priest is called to deliver last rites. And still, Oscar has not budged, instead purring and gently nuzzling Mrs. K. A young grandson asks his mother, ”What is the cat doing here?” The mother, fighting back tears, tells him, ”He is here to help Grandma get to heaven.” Thirty minutes later, Mrs. K. takes her last earthly breath. With this, Oscar sits up, looks around, then departs the room so quietly that the grieving family barely notices.

On his way back to the charting area, Oscar passes a plaque mounted on the wall. On it is engraved a commendation from a local hospice agency: ”For his compassionate hospice care, this plaque is awarded to Oscar the Cat.” Oscar takes a quick drink of water and returns to his desk to curl up for a long rest. His day’s work is done. There will be no more deaths today, not in Room 310 or in any other room for that matter. After all, no one dies on the third floor unless Oscar pays a visit and stays awhile.”

I dagsläget har Oscar en egen Wikipedia-sida, vilket inte är illa för en kisse som kom som kattunge 2005 från ett katthem till sitt nuvarande liv på Steere House. Han är över huvudtaget inte särskilt social av sig, men personalen noterade att Oscar gång efter annan plötsligt var på plats och med ett tröstande spinnande rullade ihop sig intill en patient, som sedan visade sig vara döende. Träffsäkerheten i detta beteende gav dem möjlighet att larma anhöriga som tacksamma hann ta farväl – och för dem som saknade anhöriga såg Oscar till att ingen dog i ensamhet. När Dr Dosa skrev om detta o The New England Journal of Medicine 2007 blev Oscar snabbt omskriven i många tidningar, även här i Sverige.

Och vid det här laget har Oscar utfört sin gärning för mer än 50 patienter. Med åren har han blivit lite mer social och kelig också, enligt Dr Dosa. ”Most of the time the patient’s family has no issue with Oscar being present at the time of death; on those occasions when he is removed from the room at the family’s request, he is known to pace back and forth in front of the door and meow in protest. When present, Oscar will stay by the patient until they die.” Oscar har ett uppdrag från SkaparKatten och han tar det på allvar!

Steere House har en egen sida med Oscar samt bilder och video! En del tidningar skriver smaklöst att Oscar är ”den ludne liemannen” men jag tycker bäst om rubriken från DNs artikel (Vars länk jag fick från Kicki på katthemmet, tack!) som säger: ”Katten Oscar – ett osvikligt stöd när livet tar slut”… Man ska skriva respektfullt om en katt som är SkaparKattens budbärare.

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki