En liten serie bilder:
I livet älskade Mjurre kattonger – gärna skulle de vara lite trånga och för små…
Så precis en sådan kattong valde matte att bädda ned honom i för den sista vilan.
Vännerna Ville och Tanja kom förbi och nosade adjö. Stora husse och Stora matte var med.
Matte fick sin Mjurre i födelsedagspresent för mer än femton år sedan – tänk vilken present att räcka länge!
Mjurre bäddades in i blommor som matte tagit med från vår egen rabatt utanför porten, och en slinga av mattes hår följer med som trygghet och löfte att återses i SkaparKattens himmel.
Stora husse klädde gravplatsen med slingor av färska gröna tårpilskvistar.
Stora matte och Matte plockade ännu mer av Landets blommor och det doftade av pepparmynta, oregano och rödklöver.
Det brukar annars höras ljud från trafik och människor i grannskapet, men var nu alldeles tyst och förunderligt stilla, så när som på fågelsången…
Som ett susande tak omfamnar tårpilen Landets lilla djurkyrkogård där SkaparKattens Frid råder!
” Tårar på nosen” Tröstbuffar
TackJam! Vi är så trötta nu… TassKram Wikki
Finaste lilla Mjurre, vilken otroligt fin begravning du fick! *torkar ett par tårar* Kattongen såg helt perfekt ut och prydd med vackra blommor. Jag är säker på att du satt på andra sidan regnbågsbron och log och lade en tröstande tass på de sörjandes kinder. Hälsa alla våra vänner på andra sidan!
*nosbuffar*
Mjau, en vacker dag följde en vacker kisse till sista vilan… Det känns fridfullt nu och stilla. NosPuss Wikki
Vi skickar kramar till er alla! *kramar om*
Vilken fin begravningsplats och vilken verkligt fin kattong Mjurre fick att ligga i bredvid de andra djuren. Det var säkert skönt för Ville och Tanja att får vara med och hjälpa till.
Vad säger dom om att Semlan och nu Mjurre fattas?
Vi tänker på er alla och förstår att saknaden är enorm!
Kram
Karin, Emil, Linnsen, Frank och lilla Lusse <3
Mjau, jag tror inte att Ville och Tanja märker skillnaden – vi katter tassar ju ofta mellan världarna och möts ändå….
Landets djurkyrkogård är en vacker plats med egen sittbänk, stenmur och syrenhäck, och massor av blommor förståss. Plus hängtårpilen, som Matte när hon var liten sade att alla djur som begravts under ”de sitter där och gungar på grenarna och skrattar” – en ljuvlig tanke eller hur?
Men for människorna rinner tårarna: Även om tasssteg är så ytterst tysta, så blir det tomt när de saknas från en viss misse!
TassKram Wikki
Åh kära Wikki och alla! Så ledsna, så tråkigt. Så vackra ord och så mycket sorg i våra hjärtan. Det här är en dikt som vi har haft mycket tröst av och man behöver inte tro:
I Am Always With Them
And God asked the feline spirit,
”Are you ready to come home?”
”Oh, yes, quite so,” replied the precious soul,
”And, as a cat, you know I am most able to decide anything for myself.”
”Are you coming then?” asked God.
”Soon,” replied the whiskered angel,
”But I must come slowly, for my human friends are troubled
For, you see, they need me, quite certainly.”
”But don’t they understand?” asked God, ”That you’ll never leave them?
That your souls are intertwined. For all eternity?
That nothing is created or destroyed? It just is….forever and ever and ever.”
”Eventually they will understand,” replied the glorious cat,
”For I will whisper into their hearts that I am always with them,
I just am….forever and ever and ever.”
Sven och Signe
Å den dikten har jag inte läst förut – såååå vacker, och SANN! Tack snälla Sven och Signe! TassKram Wikki
PS Gör ett inlägg med den i morgon!
Ni gör så fint…. *gråter*
Kram!
För en fin misse är det ett sätt att visa tacksamhet – han har gett så mycket kärlek! TassKram Wikki
Åh, så fint ni gjorde det för Mjurre.
*tårar på nosen*
Mjau, det är bra att veta att det finns en fin viloplats för våra familljemedlemmar på 4 ben! Och att ta adjö ska göras ordentligt, det är viktigt! TassKram Wikki
Vilket vackert avslut. *torkar en tår*
Man gör så gott man kan. Det blev en fin stund värd att minnas. NosPuss Wikki
Matte och vi torkar tårarna medan vi beundrar Mjurres begravning. Tack för att ni ville dela den fina stunden med oss. Så här fick vi också ta ett värdigt farväl. Vi hoppas att Mjurre får träffa våra bortgångna kära katter på ängen bortom Regnbågsbron.
=^.^=
Tröstbuffar
Mjau, det är nog en återseendestund där med mattes morfar också, som tillsammans med mormor gav henne Mjurre på den där födelsedagen för 15 år sedan. *sniff*
TassKram Wikki
Vilken fantass-tiskt fin födelsedagspresent till matte, bergis måste det vara den finaste! 😀
Mjau… Älskad har den i alla fall varit! ♥
TassKram Wikki
Så fint ni ordnade för Mjurre! Han bäddades in både i en mjuk filt och den varmaste omtanke när han lades ner i sin plats under tårpilen. Kurr och burr.
Mjau, omtanke är en mjuk bädd! *leende*
NosPuss Wikki
Så otroligt vacker *gråter*
Tröste Jam & Kram från oss!
Tack! NosPuss Wikki
Så fint… *gråter en skvätt*
Matte gjorde så vackert… Men jag hoppas att tårarna torkar nu, det blir så blött i pälsen… NosPuss Wikki
Helt otroligt vad fint ni ordnar för era änglamissar!
Klickade in som snabbast på jobbet, men insåg snabbt när jag såg bilderna att det inte var läge att läsa texten. 🙂
Tack för intassningen! *buff*
Nospuss Wikki
Begravningar är underskattat viktiga… de är terapi i sorgens stund, en öppen dörr in till himmelriket, då allting stannar upp och ger oss de där livsnödvändiga ögonblicken att visa vår kärlek, vördnad, tacksamhet och smärta i handling. Hjärtat tillåts ta över hela kroppen, hela vårt väsen får vara med…
Stort tack för att vi fick dela denna stund med er i form av de underbara bilderna. Må Skaparkatten hålla sin tass över er alla!
Kram från sr. Carina, klosterkatternas matte.
Vi känner oss trygga i SkaparKattens Tassar! NosPuss Wikki
Lilla, lilla Mjurre. En sån fin begravning du fick. Och en sån fin sista tid du fick. Fast för oss tvåbeningar är det förstås en olidlig smärta när ni katter (eller älskade djur för den delen överhuvdtaget) ska gå över Regnbågsbron. Och fast jag har tre alldeles underbara katter så kan jag ibland känna en sån enorm ledsenhet och saknad efter min lilla Dammtuss (Ami) som var tvungen att bli hämtad av Skaparkatten i november förra året. Hon fick juvertumörer som blev så pass stora att hon det sista dygnet fick otroligt jobbigt att andas. Det var ett så fruktansvärt dygn att se henne må så dåligt och ÄNDÅ så skulle hon buffa, spinna och tvätta mig så gott hon kunde. Och den sista natten (vi hade fått akut veterinärtid morgonen därpå) så skulle hon sova tätt, tätt intill mig vid huvudkudden. Annars så brukade hon sova nere vid fotändan. Nu spann hon tyst, tyst, vid huvudkudden och lät mig hålla om henne.
Så Mjurre kommer alltid att finnas. Ett djur lämnar nog alltid ett outplånligt avtryck efter sig bara människan är mottaglig för det.
Vila i frid, lilla sötaste Mjurre
Tasskramar och nosbuffar
//Micke, Strindberg, Frida & Siri
Mjau, vännen *tröstbuff* – men du vet ju i ditt hjärta att Ami tog det dygnet till att ta farväl på katters vis! Hon gav sin sista kraft till att lämna de spår och tassavtryck runt dig som skulle vara till tröst sedan… Precis som Mjurre de sista dygnen var otroligt nära och oerhört kelig – om än trött gammal kattfarbror… Han följde med Stora matte överallt och han visade sin kärlek in i det sista. Vi katter är så när vi älskar en människa/människor att får vi bara chansen att ta adjö, så gör vi det! Även vår Landet-vän Semlan såg till att göra sina sista dagar speciella och uttrycksfulla, laddade med kärlek och närhet på hennes högst bestämda sätt. Ami visste att du skulle bära hennes kärlek med dig för alltid, och att ni på det sättet aldrig egentligen förlorat varandra – något stannar alltid kvar… Och visst händer det ännu att du känner, där i stunden mellan vakenhet och dröm, en kattstor tyngd vid din sida, just som hennes? *blink*
TassKram Wikki
Ja, just precis så är det faktiskt. Det har hänt och händer ibland att jag vaknat mitt i natten och råkat känna nåt alldeles mjukt nere vid fotändan i sängen (som var Amis sovplats på natten) och sedan när jag tänt lyset för att kolla vem det är som har legat där så har jag sett Strindberg, Frida & Siri ligga på andra platser i rummet. Eller ibland har det hänt att trots att dom andra katterna ligger lite överallt i lägenheten så kan jag ana en svans bakom vardagsrumsgardinen som var Dammtussens favoritsovplats på dagarna. Jag hoppas bara att hon inte känner sig besviken över att tre andra kissar bor här nu. För hur det än är… hennes plats kan ändå ingen annan ta, precis som ingen kan ta Strindis, Fridas & Siris platser.
//Micke
Mjau, nog tassar våra kattänglar runtom oss som de vill… Ibland gör de bus och ibland känns de bara nära, anade som skuggor. Det är gott att känna! NosPuss Wikki