Det finns många bevis på att skyggisar kan blomma ut och bli de mest underbara familjekatter, bara de hamnar hos rätt person med rätt sorts tålamod och ett stort varmt hjärta! Här kommer berättelsen, direkt från katten Vännen som bor rätt nära oss, om hur det faktiskt kan vara att få den Underbara Chansen:
Jag, Vännen, har hört talas om hur rädd min mammas första katt, från katthemmet, var när hon träffade henne. Hon låg i ett papphus, i en bur…och visade sig inte. Min mamma var mycket där och städade och gosade med katterna då och tänkte en dag…att nu FÅR du inte ligga och trycka i kartongen längre. Det hade då gott 3 veckor, hon gick bara ut när ingen människa var i rummet. Min mamma, satte sig på golvet och efter att ha tittat in i dörrhålet så trevade hon sig fram till nacken och började knåda. Efter bara några minuter så började det kurra där inne och mamma tittade in i hålet igen. Det hon trott var örspetsen var visst SVANSSPETSEN istället…och summan är att mamma suttit och kliat rädda kissen på baken istället. Men, Sickan (som hon då hette) tyckte tydligen hon var okej, hon hade ju inte tagit tempen, eller något annat otäckt…så hon gick ut ur kartongen – för första gången på 3 veckor och gick direkt upp och la sig i mammas KNÄ…med magen i vädret. Blicken hon fick sa…..jag litar på dig och är din nu och för alltid. Det tog 3 veckor till innan hon visade sig för andra…men, så fort mamma kom så var det vips, ut ur kartongen och upp med magen, för här ska det gosas. När hon senare flyttade hem till mamma och fick ett nytt namn – Molly – så var hon visst en gospropp hela tiden, apporterade saker, älskade små studsbollar, rusade runt och busade och så fort mamma tittade på henne…så magen upp i vädret igen…*ler*.
Hon fick tyvärr bara 2,5 år till och fick somna in hemma i köket och slippa den hemska stora tumören och bukvätskan. Hon är mycket saknad ännu.
Vad jag och mina fyrfota kompisar vill säga om detta…är att en skygg/rädd/försiktig katt lyssnar ju inte på vad människorna SÄGER (att allt är bra, de är snälla osv) utan det är gärningarna och kroppspråket som talar. Har katten då haft sådana erfarenheter som säger att man inte ska lita på människor, trots att kroppsspråket kan vara milt och bra…då MÅSTE man ge dem den TID att förstå att vad människan säger med kroppen faktiskt är SANT…och inte kommer att ändras.
Själv så blev jag kallad ligist och vart portad hos en veterinär…för jag var visst väldigt elak och hemsk, sa några…bet, gjorde jag också några gånger. MEN, när jag trodde att mitt liv skulle bli så…att jag inte ville vara med andra katter, utan bara ligga i en hylla och titta ut…så träffade jag mamma och hon gav sig inte, Var gång hon kom till jourhemmet, så hälsade hon på mig, drog fåniga snören framför mig osv. Men, en dag märkte jag att, jag faktiskt tyckte om att hon kom, pratade lite och drog sina snören och en dag, så tog jag faktiskt mod till mig och tog tag i snöret och efter den dagen, så längtade jag till nästa gång hon skulle dyka upp. En gång stod jourmatte och mamma och pratade i köket och mamma gosade med en av jourmattes katter. Jag ville att hon skulle vara med mig, så jag gick faktiskt in i köket och hoppade upp på bordet och började stångas med kattkompisen. Sedan kände jag en hand på ryggen och kinden…det var mamma. Jourmatten hade inte lyckats klappa mig, så med hjälp av mammas hand, så gillade jag även det.
Ja, hur det var, så hamnade jag hos mamma…och jag har utvecklats, säger hon. Jag pratar och har nog ganska många ”ord och meningar”, jag busar och rusar omkring och så fort mamma säger puss, så kommer jag som ett skott – för då ska vi pussas och gosas. Ligga på hennes mage i sängen är härligt…eller framför datorn.
Förlåt att det blev långt….men, jag vill bara visa, hur en skygg och rädd katt kan bli en helt underbar vän till tvåbenta.
Mjauisar på er alla från Vännen! 
Alla skyggisar som känner igen detta, kom gärna med Er Egen Berättelse! Den vill jag gärna höra! *spinner*
Vi blir alldeles varma i hjärtat och rörda till tårar av dessa kisars berättelser. Mjauuu, så fint! Nosbuff *spinner*
JA och hos sin underbara matte finns idag fyra stycken ”trygga skygga” somhar det alldeles superhärligt! Medalj till sådana människor, det är min paroll!
NosPuss Wikki
Ja har aldrig varit en skyggis. Men ja förstår att de finns massor att vara rädd för, speciellt om man blivit sviken förr i livet. Är så glad att du hittade din matte och vågade lita på henne.
Kärlek!
Ja du Nea, vi har haft tur, vi som aldrig behövt vara rädda! Och så får vi hjälpa dem som har rädslan i sig, att bli säkra och trygga!
NosPuss Wikki
Nanne skriver nu, för mamma hade tänkt att skriva och tacka för att du la in texten och även till de fina kommentarerna från Will och Bellatrix. Men, hon kan just nu inte se tangentbordet, för tydligen har det blivit en tsunami i ögonen, för hon ser ut som en vattendränkt buffel *mjau-fnissar*. TACK!
Mattebuffel!?? Dem ska man krama försiktigt med tassarna och pussa på nosen!
Historierna är väl värda att berätta!
NosPuss Wikki
Mina föräldrar har också två f d skyggisar hemma. Nu kan t o m jag, som är där så sällan, gosa lite på dom!
Mysigt – skyggisar är en fin sort! *spinner*
TassKram Wikki
*sniff* Vilken sorglig historia om kissen som precis hann bli f.d skyggis och sedan få somna in. *sniff igen* Fast den andra historien var lite lyckligare i alla fall. *sniff*
Mjau, och dessa kissar bor bara en bit bort, så jag kan nästan svansvinka till dem från min gård! *spinner*
TassKram Wikki