Mina vänner Dui och Deco har haft lyckan att få flytta till hus med möjlighet till uteliv, de lyckans ostarna katterna! Hur är det att vara katt och bli på fri tass?
Så här är det för mig:
Jag föddes här i Vivalla, Örebro, och fick följa med min kattfamilj att komma och gå ut och in som jag ville. Mamma Katt lärde mej det mesta och min Mamma Hund lärde mej också hundvett. Nu är detta ett hyreshusområde med lite trafik och en bra bit från skogen, så jag klarade mig bra. Sedan flyttade jag till nya hem – ja flera gånger faktiskt, med olika typer av boende, och som en smart katt klarade jag mig bra. Och nu bor jag i lägenhet en trappa upp med innätad balkong. Matte tränade mej direkt med sele/koppel och efter diverse krumbukter så fattade jag hur det där snörtrasslet var nyckeln till härliga promenader ute, så nu rusar jag till dörren så fort selen tas fram. Sommartid åker vi till landet, och där fick jag första gångerna bara bo inomhus för att bli hemmastadd, sedan gå mycket koppelpromenader och slutligen få gå lös (Fast jag håller mej inomhus om nätterna). Det var många upptäckstfärder långt iväg i början, men när det var avklarat så håller jag mig runt gårdens trygga område. Att flytta ut på fri tass gjordes alltså steg för steg, så jag skulle veta var jag hade ”hemma”. Och nu är det inte det minsta konstigt för mig att byta mellan stadslivet och lantlivet, jag vet att båda finns och trivs i lägenheten också.
Så att växla från Innekatt till Utekatt fungerar bäst om man gör det i flera steg, utifrån kattens bakgrund/utevana. Katter som aldrig varit ute, de vet ingenting om farliga djur, trafik, hotfulla miljöer. Då är det bra att börja med uteliv från koppel eller en mindre, tryggt inhägnad miljö. Man kan låta den träningen ta ganska god tid, så att katten lär sig området, olika situationer och hur den snabbt ska ta sig hem och i säkerhet om den blir rädd.
Vissa katter blir aldrig utekatter fullt ut fastän husets dörrar och fönster står på vid gavel, om det vuxit upp som innekatter. De är fullt nöjda att gå i en radie 5 meter från huset och inte mer.
Många oroar sig för katten kontra rävar och grävlingar eller andra vilda djur. Men faktum är att en räv sällan lyckas ta en frisk vuxen katt. Då är kattungar och yngre/gamla katter mer i riskzonen. En katt känner instinktivt att räven är en fara och ser till att hålla sig undan. Matte kan berätta hur hennes Semlan på 4 kilo klådde upp en dubbelt så stor räv och jagade den ur trädgården… Och katt ingår inte i en normal grävlings meny – även om grävlingen är allätare, så tar den sällan större byten än möss och sorkar.
Då är trafiken den absolut största faran för en lös katt – dels på grund av att katter inte kan bedöma fordons hastighet, och dels att bilar är skoningslöst hårda att kollidera med. Har man en vältrafikerad väg i sin omgivning kan det vara den kritiska platsen för en nyfiken katt. Skyltar som varnar för katt (eller barn) bryr sig normalbilisten föga om, tyvärr.
Enda sättet att känna sig helt trygg med katten utomhus är i så fall att ha en grundligt inhägnad tomt. De flesta katter respekterar ett ordentligt nät, men en utbrytarkung kan vara svår att hålla inom tomtens gränser om inte nätet är väl tilltaget i höjd samt med inåtlutande överkant. Ett vanligt staket typ plank eller spjälstaket tar normalkatten sällan som en gräns, utan klämmer sig igenom/under och utforskar glatt den andra sidan. Det är t o m en rolig lekplats att balansera uppepå… Vill man inte investera i nät över hela fastigheten så finns ju alternativet att bygga en rymlig rastgård med kattkoja, eller ha missen ute i löplina.
Hittills har jag faktiskt inte träffat på någon som lyckats träna sin katt att ”stanna på tomten” om inte katten själv valt det… Men om någon kan berätta om motsatsen för mig, så tar jag glatt emot träningstips för det!
Annar är det ju med oss katter som i Kiplings ”Katten som gick för sig själv”: ”När han vandrar sin ensliga vilda väg genom den våta skogen och viftar på sin vilda svans…” så vet ingen mer än katten själv vart han går!
