Två vita björkar vid en katts grav

Husse, matte och stora matte kommer hem, blankögda och tysta. Stora mattes händer skakar när hon klappar mig.

”Det är inte rätt!” gråter matte. ”Kissen skulle springa nu med sol i pälsen, vara varm och glad och levande… inte vara kall, död och borta.” Husse sitter alldeles tyst ute på balkongen. Hans ögon är tankfulla och långt borta. De har varit till skogen och lagt den trafikdödade kissen i en grav, bottnad med granris, inlindad i ett mjukt lakan, täckt med granris och ljung, och sedan skyddad av stora stenar.

Matte är orolig att kissen ska vara ledsen och frysa där. ”Den fryser inte” säger stora matte. ”Dess lilla kattsjäl springer redan där katter alltid leker, aldrig fryser och aldrig är hungriga. Den eviga katten sköter om alla små katter och stora katter…” men matte gråter i alla fall, ett farväl av varma tårar till en främmande grå-och-svart-randig katt med vit strimma på nosen.

Snart kommer björkarna att stå gröna över kissens sista viloplats.

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki