Vi katter har nio liv, ni människor bara ett. Men å andra sidan är ert enda liv – om ni sköter korten rätt – betydligt längre. Vad som kommer före och efter våra liv, det kan vi bara spekulera i.
Vad en katt gör, dock, är att leva alla sina nio liv fullt ut i nuet. Vi bekymrar oss inte för i morgon och vi sörjer inte igår. Den här sekunden, när din hand smeker min päls så att det sprakar av statisk elektricitet – den är nu och den är samtidigt kvar, som känsla i din hand, så länge du finns.
För hur länge finns vi? Det är inte bara våra livstider, utan något mer finns det, något som finns kvar: Våra avtryck, tassavtryck eller andra, och klangen av våra namn, så länge det finns någon som minns dem.
Den här bloggen är inte som en runskrift, beständig i tusen år. Men kanske, om det jag skriver lyckas vara tillräckligt tänkvärt, kommer ändå någon att minnas det och mig – i natt, i morgon, nästa år. Men inte mer.
Jag har lovat att göra mjuka goda tassavtryck. Hur gör du?