Branden på katthemmet Kompis har fått mig att fundera på det här med hur man bäst når en skygg katt – om det finns alternativa vägar?! Och hur beprövade är de?
Det vanliga receptet på att få skyggisar trygga är på många håll att placera ut dem i jourhem, där de får en trygg social familjekatt ”som förebild”, de hanteras med varsamhet utan att närkontakten med människor stressas på dem och får ”komma fram” i sin egen takt, eller att de har ett ”varsamt socialiseringsprogram” med kontaktträning med klappensel, människor i rummet och tricks med godis och mat för att få dem att förstå att det finns människor man inte behöver vara rädd för. Denna försiktiga träningsform tar som regel mycket tid, långsamt vinner man kattens förtroende – men vissa katter förblir skygga och håller sig undan, deras rädsla-spärr släpper inte.
”Från skyggis till kelgris” beskriver Jenny på Kompis att svartvita katten Pengla utvecklats till, och berättar vidare: ”Innan branden var Pengla skygg, inte så konstigt med tanke på att hon förmodligen föddes utomhus och tillbringade sitt första år kring en ladugård. Pengla var en dem som sprang till skogs i samband med branden men efter några veckor satt hon i en av fällorna. Glädjen var total! Den första tiden fick hon sitta i en stor bur för att Maritha och veterinären skulle se att hon var okej. Pengla var med andra ord tvungen att stå ut med att Maritha pysslade med henne varje dag. Hon hade inget val. När Maritha messade mig för några veckor och berättade att hon klappade Pengla höll på jag att sätta middagen i halsen. I dag är det Pengla som söker kontakt med Lotta, Maritha, Lena och Katarina. Oj, vad hon tycker om att gosa och buffa. Det är fantastiskt. Det här bevisar att skygga katter kan bli tama.”
Pengla är inte det första fallet av skygg katt som faktiskt på mycket kort tid accepterat och relaterat till människor, just på grund av att katthemspersonalen varit tvungna att hantera henne både noga och regelbundet i ett begränsat utrymme där hon inte kunnat komma undan. Också på ”mitt” katthem i Örebro har vi sett samma effekt – jätteskygga katter som t ex blivit sjuka och krävt regelbunden medicinering eller annan hantering, eller jourhem som bott i liten lägenhet och där en skygg katt inte haft så många ställen att gömma sig på och mer eller mindre ”blivit tvungen” att vara nära människor…
Det får mig att fundera om vi som jobbar med skyggisar ibland gör fel genom att låta dem ”förbli” skygga bara genom vårt mänskliga perspektiv? Att vi tycker synd om dem, inte vill tränga oss på, skrämma eller pressa dem?! Vi låter dem bo under sängen, bakom soffan, uppe i bokhyllan, och – om vi har tur – kommer de fram och kikar på oss ibland. Medans katterna själva inte tycker särskilt synd om sig, de bara är allmänt avvaktande, kanske rentav i brist på annat!!?
Min bestämda uppfattning är dock att 98 % av alla katter går att socialisera utan att det är särskilt plågsamt för dem – skygga katter måste inte avlivas ”därför att Länsstyrelsen anser det inte vara förenligt med djurskyddslagstiftningen att fånga in och tvinga mycket skygga och förvildade katter att sitta i förvar”…
Problemet är återigen att både lagtolkare hos Länsstyrelserna och andra avlivningsförespråkare läser in någon sorts förmänskligat ”Tycka synd om”-syndrom i att tidigare fria katter tvingas till ”förvaring” och humankontakt. Och glömmer att katterna själva faktiskt är DJUR som inte alls ens resonerar i dessa banor. Många av katterna är fullt till freds med att få mat och värme, och vill inte sätta sin tass ute ens om alla dörrar står öppna. Att de sedan inte är klapp- och hanterbara i någon större utsträckning – ja för katterna själva är det inget som helst problem!
Visst finns det skygga katter som är och förblir fullständigt avvisande till mänsklig kontakt. En del luttrade av misshandel eller vanvård, andra helt enkelt aldrig fostrade eller vana vid det från första början. Desssa katter kan ändå få bra liv som lagårds- eller stallkatter, där de kan leva i en periferi till människor, och ändå ha tillgång till mat, skydd och vid behov vård.
Men kanske många skyggisar skulle bli tama fortare om de, som Pengla ovan, utsätts för en mer tvingande närkontakt med snälla människor? Skulle skyggisarna på våra katthem fortare socialiseras med ett mer konkret hanterande, dagligen? Vilka erfarenheter har du?
Katters liv och människors liv har helt olika mått. Även om katter säga ha nio liv, så blir de tillsammans inte ens mängden av mer än kanske ett 4-dels människoliv. Och hur man än bär sig åt, så kommer oundvikligen stunder då vi katter måste lämna våra älskade människor kvar på den här sidan Regnbågsbron, och lämna det jordiska kattlivet.
