Och de talar om hämnden eller straffet med knivar, eld, syra och påkar i rösten…

ängel (3)En liten svartbränd kisse syns på bilden – en kropp som vi egentligen inte vet mycket mer om, än att den just nu cirkulerar på bild både i tidningar och på FB, och får mer än en kattälskare att frysa till is i hjärtat och reagera med befogad vrede… Någonstans utanför Uddevalla har denna döda katt hittats av en ung tjej.

Varför gör man så med en katt, vare sig det nu skett medans katten levde eller var död? Varför – om den var i livet – plågar någon ett djur så till outhärdlighet och ofattbarhet?

Det är bara den eller de som tände elden som svedde katten som vet. Skäms de idag, gråter de av sorg eller sitter de vid sina datorer och njuter av den våg av upprördhet och oro som de skapat? Utan känslor för den varesle de kanske skadat och berövat livet?

Varför? Man undrar. Jag vet inte.

Men en sak skrämmer mig: Det ohyggliga och vettlösa hat som piskas upp i tråd efter tråd på FB om det öde som man vill ska drabba kattbrännaren! Den ena personen efter den andra beskriver hur man vill skära, bränna, flå, hacka och långsamt plåga en gärningsperson om man får tag i någon att straffa. Mer än hälften av kommentarerna handlar om vedergällning, tortyr och hämnd med bestialiska resultat för att den ansvariga ”ska gå samma öde till mötes”…

Och jag kan bara med sorg och oro undra:
Om man skulle lyckas med det, blir man inte LIKADAN då?

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia

8 reaktioner till “Och de talar om hämnden eller straffet med knivar, eld, syra och påkar i rösten…”

  1. Människor som har utfört detta är så djupt skadade, matte säger att hon ofta skäms å mänslighetens vägnar! Varför är vi i vissa situationer och med visst psykiskt bagage kapabla att bara tänka ut att göra en liten oskyldig varelse illa.
    Norrtälje katthem berättade i veckan om en katt som ngn lämnat i en transortbur. Den hade förgäves försökt komma ut och i denna kamp rivit sig så fruktansvärt illa å blivit så illa tilltygad så den dog. Hur kan man bara lämna så där och HOPPAS att någon ska hitta buren……….. vi fattar ingenting…..

    1. Mjau, det är bilder som bränner sig fast i hjärnan och håller mig sömnlös… Ibland är det dessutom inte bara dumhet! *ryser* Alldeles för svårt att förstå!!!! NosPuss Wikki

  2. Det är helt obegripligt hur man kan göra något sådant MEN när första ilskan och sorgen gått över så är det nog klokt att besinna sig.Nosbuffar

  3. Du sätter din mjuka tass på något mycket viktigt här… om vi visar samma blodtörst som de som gjort någon illa, blir vi lika onda som de. Hämnd är aldrig bra, för den leder in i en ond cirkel… det är därför vi har myndigheter som polis och domstol för att ta hand om sådant i ett civiliserat samhälle. Jag blir också gråtfärdig av sorg och smärta när jag hör om djur och människor som far illa på olika sätt, men jag vill inte hålla i yxan för att hämnas – det överlämnar jag åt myndigheterna. Sedan är det också upp till politikerna att ge oss vettiga lagar – och DÄR kan vi faktiskt vara med och påverka!

    Nospuss från sr. Carina, klosterkatternas tjänarinna.

    1. Mjau, man kan ju faktiskt också ge den där gärningspersonen det ”straff” som är det enda som jag ser rimligt: En ånger och en förändring i hjärtat, som blir så stark att personen ägnar resten av sitt liv till att gottgöra! Det enda sättet, tror jag, att bryta en ond spiral! TassKram Wikki

Lämna ett svar till Wikki Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *