Han låg orörlig inne i sitt rum, pressade sig mot sin hylla och försökte göra sig osynlig, platt och liten. Bara Jamjams ögon rörde sig, bevakade spänt allt som rörde sig eller hände där utanför nätet… Jag smög fram och frågade varför han var så rädd och blyg?
Jamjam viskade i mitt öra ”Jag hör lite dåligt och det känns så främmande här. Helst skulle jag vilja komma till någon lite äldre lugn och stillsam person, där jag kan bli trygg… Kanske med en liten balkong där jag kan få sitta och se mig omkring, och leva ett skyddat liv!”
Det lovade jag att tala om för den personal som var på Gefle katthem just då. En stund senare råkade jag se hur snälla mjuka Annie var inne hos Jamjam och gosade länge och kärleksfullt. Det syntes hur Jamjam njöt även om han inte vågade visa det så tydligt. Bara med ett knappt hörbart litet spinn – kanske var det bara jag och Annie som hörde det?!
Hoppas din rätta människa kommer snart, Jamjam!
