Saker och ting är inte alltid som de ser ut att vara…

Två resande kattänglar var ute på en vandring. De hade gått i flera dagar, och var både trötta och hungriga. Det var en kylig årstid och natten för kall för att tillbringa utomhus, även för en kattängel.

När änglarna så fick se ett ståtligt hus blev de glada och jamade och krafsade på kattluckan. Katten som öppnade visade sig vara en mycket rik och välbärgad katt, eftersom hans människor var väldigt viktiga och mäktiga på platsen. Men han visade inte det minsta tecken på någon gästvänlighet, och först efter att änglarna bett ödmjukt om nattlogi och förklarade hur trötta de var, lät han dem komma in. Och fastän den rika kattens hus var stort och hade många rum och fina gästrum, så förvisade han dem ner till en fuktig och kall källare, där de fick övernatta. Särskilt trivsamt var det inte, och inte minsta foderkula bjöds de trötta vandrarna på.

Natten gick, kattänglarna kröp ihop intill varandra och lyckades sova litet, de var ju åtminstone inomhus. På morgonen, precis innan de skulle ge sig av, såg den äldre kattängeln ett hål i källarväggen, och hon hittade några tegelstenar och lagade väggen prydligt.

Då frågade den lilla kattängeln förundrat: ”Varför gör du så? Den här katten och hans människor var inte det minsta gästvänliga och ändå hjälper du dem och lagar deras vägg?” Den äldre kattängeln var tyst en stund och svarade sedan bara stilla: ”Saker och ting är inte alltid som de ser ut att vara…”. Och så gick de vidare på sin långa vandring.

När natten började falla igen sökte kattänglarna på nytt efter en plats att övernatta på. Det enda som fanns i närheten var en liten, liten stuga till vilken de gick och jamade vid dörren. Det visade sig, att de som bodde i huset var mycket, mycket fattiga katter och deras människor var en bondefamilj som hade det väldigt enkelt. Men de välkomnade kattänglarna, tog fram den lilla mat de hade och bjöd dem på, och gav dessutom de trötta resenärerna sina egna mjuka kattbäddar att sova i, så att de riktigt skulle få vila ut. Själva lade bondkatterna sig att sova på filtar på golvet.

Men på morgonen väcktes kattänglarna av hjärtslitande snyftningar, och när de gick ut för att se vad som hänt, fann de den fattiga katten och hans fru gråta över att bondefamiljens enda ko, som var deras levebröd, låg död på ängen.

När de börjat sin vandring igen, kan den yngre kattängeln inte längre hålla tyst, han var riktigt arg och frågade uppbragt den äldre kattängeln: ”Hur kunde du tillåta att någonting sådant kunde hända? Den elaka rikemanskatten i det första huset hade allting, där var de hemskt otrevliga och du hjälpte honom ändå genom att laga väggen. Och trots att de fattiga katterna hade väldigt lite, så delade de det de hade med oss och du tillät likväl att deras enda ko dör? Kunde du inte låtit kon leva för att dessa katter förtjänade det?”

”Sätt dig ned, min kära lilla bror, och lyssna!” sade den den gamla kattängeln, och hon satte sig varsamt i gräset och lade sin svans runt de vägdammiga tassarna.”Saker och ting är inte alltid som de ser ut att vara…” Hon satt tyst och spann stilla en stund och så mycket hade den unga katten lärt sig på färdvägen att han hade förstånd att vänta lugnt tills hon var redo att berätta fortsättningen.

”Så här var det…”, sa kattängeln, ”att i det första huset där vi sov över i den kalla källaren, där var de förvisso mycket rika men snåla. Och när jag tittade in i hålet i källarväggen, såg jag att där innanför fanns gömda skatter med massor av guld, som människor gömt för länge sedan. Så jag tog några tegelstenar och murade för väggen, för den rika katten och dess människor hade bara blivit ännu girigare av att hitta guldet. Saker och ting är inte alltid som de ser ut att vara…”

Ängeln lade sin skimrande vinge om sin yngre vandringskamrat och kramade honom mjukt. Så tog hon ena tassen och slickade den ren, och putsade sedan morrhåren med tassen, innan hon fortsatte: ”Och i natt när du låg och sov i den fattiga kattens hus, kom dödens ängel för att hämta både bonden och hans fru, katternas älskade människor… Men jag bad dödens ängel att bara ta kon istället. Så saker och ting är inte alltid som de ser ut att vara…”

Den unga kattens tårar rann nedför nosen och hon kramade honom igen. ”Ibland sker saker i våra liv, sådant vi inte kan finna någon mening i. Någon gång händer det saker som man är helt oförberedd för och blir olycklig över. Ibland tar vägen en riktning som man inte alls ser eller förstår. Och saker är inte alltid sådana som man tror.

Men det vi ska göra i sådana stunder är att ta vara på dem och tro att allt händer för vårt egna bästa… Med tiden kommer du att få veta varför. Betänk att allt som sker är en del av SkaparKattens formande av Ditt Hjärta, det som gör dig till den du är. Men du är du, och du ställer nyfikna och nödvändiga frågor, och det skall du fortsätta göra, så sluta aldrig att fråga ”Varför?” – håll dina ögon öppna och ta emot det som SkaparKatten lär oss.” Hon slickade honom milt på kinden. ”Och kom ihåg att allt måste inte förstås eller förklaras, för det är sannerligen katters sak att vara gåtfulla, så som änglar!”

(Förf: Stora Matte Inger Andersson – fritt omskapat från en allmänt spridd engelsk text.)

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki