Requiem över Ville


Det är svårt att förstå att någon som funnits kan bara försvinna – ända sedan jag flyttade in till matte och husse, och fick börja komma till Landet, så har Ville funnits där som en god vän. Han välkomnade alla, med en glad nosbuff och en knävecksknuff och placerade sig med förtjusning så mycket i vägen som han kunde, för att få en klapp och uppmärksamhet.

Att han skulle bli en berömdhet vid fem års ålder och t o m vara med i radio ett par gånger, liksom rikspress som KantarellKatten – det var inte det viktigaste för oss. Det viktigaste för oss var att få dela hans upptåg, och vaggas till ro om kvällarna av Villes högst egensinniga spinnande i tre tonarter samtidigt…

Ville var liksom en sådan som satte spår – den som fått ynnesten att umgås med honom (Han var egentligen ganska reserverad mot främmande, och lät sig inte klappas av vem som helst) upplevde sig som privilegierad.

Nu tassar Ville, Semlans siste röde son, utom synhåll för oss. Men vi känner att hans Tass vidrör oss, och i natt, i Stora mattes dröm, levde han varm och spinnande igen…

Jag har lånat en haiku som säger det vi känner:

rakt genom själen
mjuka, sköna tassavtryck
älskade kisse

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia

8 reaktioner till “Requiem över Ville”

  1. Wikki, matte hittade en fin dikt, igen : ) Wind chimes är vindspel och vi tar med länken för där fanns en jättefin bild på vindspel med små katter på. Då tänkte hon på er och Ville. Den är tillägnad en saknad katt flicka som hette Lucky. Här är den:

    Take these wind chimes that we bring you …

    When you hear the wind pass through them,
    You’ll hear a happy sound,
    The notes will fill your heart,
    And you’ll know that he’s around.

    Take these wind chimes that we bring you,
    Let their music fill the air.
    Let them sing a song,
    And feel him standing there.

    Länken till bilden http://www.flickr.com/photos/12032134@N08/6121192140/in/photostream

    NosPuss Sven och Signe

    1. Tack – jag lägger upp dikten som ett inlägg, men jag sätter med en egen vindspelsbild som jag älskar…. NosPuss Wikki

  2. Fina, fina Ville!
    Han verkar verkligen har varit en underbar kattson! ♥

    Den här lilla dikten av Jaques Werup passar så bra:
    Jag har varit med om dig – jag kan aldrig förlora dig…

    och det stämmer ju på vem man än sörjer…

    Kramar till er alla

    1. Mjau, det är sant – man kommer för alltid att ha dessa ”förlorade kära” kvar i sitt hjärta! NosPuss Wikki

  3. Vackre Ville. Så sorgesamt! En ljuvlig vän har lämnat jordelivet och våra tankar går till honom på hans väg till Regnbågslandet och varma tröstetankar till er alla som hade honom så kär.
    Tasskramar och nosbuffar från oss

    1. Mjau, det som bränner i hjärtat är hela tiden ”Varför?!” och sedan kommer alla fina minnen och svalkas med ”Tack Ville!” *sniff* TassKram Wikki

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *