Ibland måste man vänta


Tänk om allt var redigt enkelt – svart eller vitt, ja eller nej? Ibland måste man vänta på ett tillfälle som aldrig blir riktigt rätt, hur man än beter sig. Just nu har jag bekymmer med en sak som jag borde berätta. Men jag måste av olika skäl invänta rätt stund. Så svårt det är?!

Istället ska jag berätta att Stora matte troligen blivit dement?!

Hon var på hembygdsmarknad i lördags vid kyrkan, och köpte en jättesöt hemstickad mössa med katter på, perfekt att ha till en vinterauktion. Stora matte köpte hembakade bullar, päronmarmelad, inlagda rödbetor och hallonsylt också. Sedan blev det en tur till Loppis i stan också.

Idag har hon letat överallt efter påsen med bullar. Allt det andra finns på plats men bullpåsen har tydligen aldrig kommit med hem…

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia

10 reaktioner till “Ibland måste man vänta”

  1. Vi förstår ditt dilemma… ibland kan hemligheter vara extra tunga att bära, därför att man inte vill att de skall vara hemligheter men man ändå måste hålla tyst. Jag hamnade i en sådan situation för något år sedan, då jag fick veta att en kär vän råkat ut för en svår bilolycka utomlands men inte fick tala om det för någon av hans vänner (som också var mina vänner) och kollegor förrän jag hade fått tag i hans mamma och kunnat berätta det för henne. Det var mycket tungt och blev långa dagar innan jag äntligen hade fått prata med mamman… sedan kunde jag lättad ringa runt till andra och tala om vad som hänt. Jag lovar att be att ni skall få styrka att bära er hemlighet till dess ni blir befriade från tystnadskravet!

    Stor kram från sr. Carina, klosterkatternas tjänarinna.

    1. Mjau, nu har vi klarat ut det tunga i alla fall, och allt börjar gå i sina vanliga spår igen. Även om inget är sig likt mer utan vår älskade vän… Tack för ert fina stöd! NosPuss Wikki

  2. Ha,ha. Antingen klämde hon i sig alla själv eller så glömde hon faktiskt dom i ett stånd där hon handlade. Tyvärr är jag värdelös på att baka men kan stoppa en slant i ett kuvert o skicka upp om ni är mycket sura över uteblivna bullar.
    Kramisar från sjukstugan. Har ju en kille med tass i skena här. Hmm vet ju hur jobbigt det är.
    Nalle

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *