Lusse Liten och Fabiola R I P


”Det mjuka molnet med samma färg som min päls det bar mig hit??!” Lusse lutar sig lite mot Fabiola och suckar. Hon slickar honom tröstande på örat och spinner. De ligger mjukt omslutna av SkaparKattens tassar och den Eviga trygghet som KattHimlens Frid innebär. Men Lusse funderar ändå: ”Linnsen och Frank tar väl hand om mina människor nu? De undrar väl varför jag inte kom hem igen?” ”Men du lyssnade väl på det SkaparKatten jamade? Att även om det var två av oss från Örebro katthems katter som kom tassande hit i natt, så är det vars och ens väg att vandra, när SkaparKatten kallar. Våra kroppar var sjuka, och våra goda människor hjälpte oss att slippa lida mer utav det. Och de vet, precis som vi, att vi kommer att möta dem igen här när den stunden kommer för dem också…” ”Mjau, men jag tyckte så mycket om mattens mjuka händer… Vet du hur skönt och varsamt hon borstade min päls? Jag hann inte visa så mycket hur lycklig jag var hos dem?” Fabiola håller sin nos varsamt mot Lusses kind och viskar ”Frank och Linnsen kommer att berättade det, var så säker! Precis som de andra katterna i mitt jourhem kommer att trösta min matte och husse… Alla vi älskade katter finns i ett nätverk av kärlek som bär…” ”Mjoooo – alla katter borde ha det så…” Lusses nos åker ned mellan tassarna och han somnar.

”Det är fullbordat!” sjunger ÄnglaKatterna. Och Lusses stora guldorange moln svävar stilla kvar över dem, och syns ända bort till de sörjande mattarna och hussarna som finns kvar i Livets Land….

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia

12 reaktioner till “Lusse Liten och Fabiola R I P”

  1. Så fint! Då vet jag att han var nöjd här! Det känns ändå skönt att han fick sällskap, för han var ju så liten… Fabiola var nog en trygg katt att göra sällskap med. Jag tror att han hade det bra här trots att han var skygg, sista dagarna fick jag lyfta upp honom utan att han sprang när det var medicindags och han kurrade sitt speciella kurr ”pjurr”, det lät inte alls som när Frank o Linnsen kurrar! Det var så mysigt att han verkligen fann Frank. Linnsen var lite mer avvaktande även om de buffades ibland, kanske kände hon att han var sjuk? Jag är också glad att han fick en balkong att vara på, den tyckte han om!

    Även om vi bara kände Lusse en ganska kort tid känns det ändå väldigt tomt här nu och jag längtar efter honom! Emil konstaterade nere från sitt scoutläger att ”när jag åkte var det tre
    katter och nu är det bara två igen…”

    Precis som alla katter har han lämnat ett outplånligt tassavtryck i mitt hjärta!

    1. Matte – alla katter VET när de möter riktigt kattkärlek… Det kan bara ta olika lång tid innan det går att förstå hur man som katt ska ge sitt gensvar. För mig tog det flera år innan jag vågade sitta i mattes famn. Men nu vill jag vara där så mycket som går. Och kanske fanns det just den meningen med att Lusse skulle komma till er – för att få Franks närhet och er kärlek. Jo då Lusse mötte kärlek från många människor under sitt liv, det vet vi. Men det är ofta svårast att ta adjö av den som senast skötte klappandet. Sänder många många TröstTassKramar! NosPuss Wikki

  2. Så fint skrivet som vanligt…och det var faktiskt ett sådant moln, när vi åkte från Nora. Gråa moln överallt, ingen blå himmel någonstans…men, så…där över trädtopparna lös det så otroligt…Färgen var starkt honungsfärgat i mitten och blev ljusare och ljusare längre ut. Vi sa, alla tre i bilen…det där är för Lusse!

    Vi visste inte då att även Fabiola skulle möta upp Lusse.

    Tack Wikki, för att du skrivit om sötisarna Lusse och Fabiola.

    1. Varje katt vi möter lämnar tassavtryck i våra hjärtan… Visst var det Lusses moln! NosPuss Wikki

  3. Wikki!
    Vilken underbar gåva du har fått att sätta samman ord, så att de blir meningsfulla, tröstande och till glädje för många.
    Både matte och vi är jamarglada för att du delar med dig av dina fantastiska texter!
    Ensamma ord är verkligen ensamma, men när du sätter samman dem, blir de verksamma.
    Nosbuffar
    M & V

Lämna ett svar till Maurice & Kajsa Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *