De är så många, de slitna bestarna….

Jag har suttit hela eftermiddagen och tänkt helande tankar till Smurfen, och väntat oroligt. Och i mitt huvud har Mikael Wiehes sång ”När man jämför” klingat:

Det är då man vill få gömma sej
och gråta som ett barn
när man jämför hur det är
med hur det hade kunnat va

När man är med dom
man älskar
och dom som älskar en
och det inte är för tidigt
och det inte är för sent
nej, just när snäckan öppnar sej
för att andas en minut
och ingenting av allt man minns
är vackrare än nu…

Och jag tänker att det är så det måste kännas för de slitna, vackra, ruggiga, raggiga, övergivna, ratade, bortglömda, utfrusna katthannarna – de som måste slåss för sina liv på alla fronter – det är så det känns när de kommer in till katthemmet eller jourhemmet…

Tänk er kontrasten: Att ha gått på såriga frusna tassar med en mage värkande av hunger och en kropp smärtande av köld. Att inte kunna lita på någon och inte veta var nästa timme ska tillbringas… Och så fångas, komma till värmen, maten och ömheten…

Kanske ändå inte kattmånsen, den stora slitna patriarken, slagbjörnen med trasöronen och med de många ärren tänker så – kanske är det en mänsklig jämförelse. Kanske är det bara ni människor som ser oss hemlösa katter som tänker så.

Men tänk om katter som Smurfen, Earless, Vilse och många andra blivit kvar ute? Gått under? Och om vi aldrig fått låta dem uppleva när snäckan öppnar sig och att ”får man kika en sekund genom nyckelhålet till himmelrikets port” – nog vill vi ge dem det och mycket mer? Hela det där goda livet!!!

Så hjälp till, räck ut tassen och stöd Ditt Lokala Katthem! Och hjälp oss hjälpa Smurfen!

PS: Ja, det är samma katt på båda bilderna!

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia

8 reaktioner till “De är så många, de slitna bestarna….”

  1. Man kan verkligen inte tro att det är samma katt på båda korten, hade du inte skrivit det hade jag faktiskt inte ens tänkt den tanken. Man blir så ledsen i morrhåren när man tänker på hur illa en del katter far. Man försöker hjälpa så gott det går men så tänker man på alla som hjälpen aldrig når fram till. Då är det skönt att få krypa upp i mattes knä en stund.
    Man får nog försöka tänka på alla som faktiskt får hjälp istället, allt gott som sker och alla som jobbar och kämpar på för att vi katter skall få det bättre. Du gör verkligen ett fanKATTiskt jobb med bloggen!
    Nu skall jag gå och kattnappa en stund och samtidigt skicka massor av spinnhealing till Smurfen.
    *nosbuffar*

    1. Mjau, det låter bra – kurra och spinn, Alice!
      Och du har verkligen precis på morrhåret rätt – det är så man SKA tänka: På alla dem som verkligen BLI RÄDDADE! Och med TassHjälp från vänner som er blir det många många många! Den hjälpen ska vi vara stolta över! *buff buff*
      KurrTack för berömmet också! *nosrodnad*
      TassKram Wikki

  2. Varma tårar rinner nerför mina kinder & mitt ♥ värker….
    Så oerhört gripande inlägg,Wikki…Blir såå rörd & berörd!
    Självklart stödjer vi Katthem & försöker göra lite tasshjälp /Jam & Kram från oss vännen!!!

Lämna ett svar till Wikki Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *