Hamlets katts monolog

Att vara ute, eller icke vara, men stanna inomhus, ja, det är frågan.

Månn ädlare att lida, och fördraga ett bistert väders styng och pilar, eller att sky Naturens straff för den som strövar, och hellre ta en tupplur på en mattstump, att genom slummern skingra sega timmar som sinkar urets gång med trumpen tid till middagsklockans klang. Att sitta, stirra på dörren, och med blicken formulera en önskan att bli utsläppt utan dröjsmål, och sedan, då den öppnats, stanna tveksam, av tvivlets makt förstenad.

Vandra; sova; att välja, utan vetskap när man åter får komma in: se, däri ligger knuten; ty om en tass var formad för att öppna med handtag, fönsterhake eller lås, och att gå ut, gå in, var lika enkelt som att en skål, en kruka, slå i kras, vem då fördroge hemmets spe och gissel, all kockens vrånghet, butlerns grymma kvast, närgånget spädbarns nyp i nos och öra, den stolta svans i kläm, och andra kval som äro pälsdjurs arvedel – vad så, om själv man kunde giva sig entré med tummetott?

Vem skälvde väl för schäfrar och strykarkatter från en fjärran bakgård, om fasan ej för jam för döva öron och krafsningar på väl tillsluten dörr som ingen klo kan öppna, skrämde viljan att hellre bära våra vanda plågor än fly till andra, dem vi icke känna? Så gör oss ängslan till huskatter alla; så går beslutsamhetens resta ragg i eftertankens blanka feghet över, och som vårt val är kvalfyllt, svårt och viktigt, vi dröjer tveksamt på beslutets tröskel.

– Willijam Shakespeare

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki